Vem f-n kom på att fästingar skulle få en plats på jorden???

I tisdags ringde fotografen i all hast och undrade om vi ville testa ta fotograferingen den kvällen istället för eftermiddagen därpå. "Lillfröken" var på ett uselt humör men vi bestämde oss för att testa.
Knäppe ja´tog mina pyttesmå ballerinaskor och korta byxor...Glömde visst bort att vi skulle traska igenom i princip en DJUNGEL...för att komma till skogsdungen där vi skulle fotografera.
Med panik i hela kroppen tog jag bamsekliv i det superhöga gräset och paniken för fästingar gjorde mig hysterisk. Försökte behålla mitt lugn för att inte skrämma iväg självaste fotografen.
Lyckades hålla god min där, men direkt i bilen ville jag bara kasta av mig kläderna och storgråta.
Det kliade över hela kroppen. Gjorde typ 580 kontroller på "Lillfröken", bytte kläder, kollade mig själv 450 ggr ungefär...sedan la sig paniken....lite.
I går kväll hade jag näst intill glömt bort det höga gräset och de otäcka krypen som kallas fästingar.
Vi gick och la oss och släckte lampan för att titta på tv.

Till saken hör att varje kväll från att första värmen kommer tänder jag min lilla lampa minst 3 ggr för att kolla i fall det där kan vara en fästing...innan jag kan somna. Det har blivit en kvällsrutin helt enkelt.
I går var det samma sak igen...
Fast denna gången var det en fäääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääästiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing!
Jag blev helt hysterisk! Jag hade en för ett par år sedan och då skrek jag för full hals och grät så ögonen höll på att trilla ut.
I går lyckades jag behålla fattningen helt enkelt pga av att Lillfröken sov i rummet intill och för att väggarna består i princip bara av papp...

*ryser*

Vem f-n kom på att fästingar ska finnas?
Kom inte och säg att fåglarna behöver mat. Dom kan för fasen äta maskarna?!
Blä!
Jag hatar fästingar. Hat är ett starkt ord och ska användas med försiktighet, men ja, ja hatar verkligen dom äckliga små sakerna.
Jag var yr, övertygad om att jag skulle svimma och låg och hyperventilerade medans min sambo mest var bekymrad över sin egen kropp- att kanske han också hade en?
Ringde Biborka- som är världens tuffaste...jag minns knappt samtalet för jag var som i en dimma...En dimma sv skräck...Dom var på väg till Älmhult, men skulle bara tömma släpet innan hon kunde komma och ta bort fanskapet som höll på att äta upp min kropp.
Fasiken heller att jag skulle överleva ens 5 minuter med den saken ätandes....Never!
Sambon fick till slut lov att ta bort den.
Jag höll för ögonen och hyperventilerade och hann tänka 1000 tankar...
"Jag har fasiken inte tid att få den dära fästingsjukdommen?
Undrar om det är många som dött av fästingbett?
Undra om det var katten som dragit in den...Hon rymde i förrgår och har klart skakat av sig den på mig?
Inte kan det väl vara gräset jag gick igenom? Hur fasen har den orkat klättra från benen upp till magen?
Nä, det är nog trädet på framsidan...De har klart hoppat ner på mig därifrån?"

När kräket väl var avlivat och borta från min kropp tackade jag livet.
Dock ville jag bara in i badkaret och skrubba mig med både klorin, svinto, diskmedel...
Fy f-n va ofräscha saker! Och nu har dom förpestat mig!
Jag kommer aldrig bli mig själv igen!