Jag har många gånger påtalat att jag är personen utan mellanlägen. Allt är antingen eller i min värld, nästintill alltid även om jag har ett diplomatiskt sinne när det kommer till andra personer och råd till andra.
Efter veckor då jag varit i eufori...ja, se mig dansandes på gatorna sjungandes Loreens EUPHORIAAAAAAAAAAAAAAA...till dagar då jag mer varit en verklig version av Sunday bloody sunday.
Är så gräsligt trött och känner varje morgon att jag vill sooooova meeeeeeera. Ärligt talat hade jag velat sova till ett par dagar innan jul just nu.
Jag är trött på saker. Jag är trött på människor.
Idag är jag så gräsligt trött på det där tjatet om färger och leksaker till pojk vs. flicka. Snälla...hur orkar folk? Låt flickor leka med bilar om dom vill och pojkar leka i prinsessklänningar om de har lust. Låt dem bära alla färger från paletten, om de vill. Här hemma har jag en tös som ÄLSKAR rosa. Hon har gärna andra färger också men föredrar rosa. SÅ....ska jag neka henne rosa för att hon ska leva som en "hen"? Ska jag tvinga henne klippa av sig håret som räcker ner till rumpan nu för att hon ska vara mer könsneutral? Ska jag köpa grönt och blått i fortsättningen? Och gossen...kanske är det han jag ska klä i rosa "Hello Kitty" strumpbyxor så jag är den där moderna mamman som anser sig veta precis allt om hur jag ska uppfostra mina barn till den mest självständiga individ, eller mest hen menar jag...eller hur var det...
Vidare är jag så gräsligt trött på alla prettomorsor! De där som anser att de alltid ser till barnens bästa , de som tror sig veta bara inte vad som är bäst för sina egna barn utan även ANDRAS och att så snart de hittar en förälder som gör något utanför prettomorsans ramar så får personen ifråga skylla sig själv och helt enkelt bara gilla kommentarer om vilken dålig förälder denne är.
Dagis...det där är alltid ett hett ämne. 15 timmars dagis för föräldrar som är föräldralediga är VERKLIGEN ett hett ämne. Så många diskussioner jag läst om just det där.
Att folk orkar i princip offentligt idiotförklara en person som anser att barn kanske borde få lite fler timmar än 15 i veckan när de får småsyskon. Nu vet jag inte hur många timmar personen i fråga hade tänkt sig mer men jag tänker så här...
Om det handlar om 15-20 timmar i veckan, om det större syskonet TRIVS på dagiset är det verkligen så förskräckligt? Om syskonet VILL till dagis, om syskonet har kompisar och får leka utan hänsyn till småsyskon under 5 timmar a 3-4 dagar i veckan...Är det så fasligt brottsligt? Vissa saker kan inte en mamma ersätta eller råda bot på ...oavsett vilken prettomorsa man än är.
Jag såg på tösen hur besviken hon blev när vi inte kunde leka som innan när lillebror kommit. Tårarna och ilskan när vi fick avbryta pussel och lekar för att lillebror skrek, hade bajsat eller skulle sova. Hon ville ha mer aktivering än jag hann med. Att sitta där med dåligt samvete för att jag inte räckte till var fruktansvärt.
Prettomorsan skulle här säg, för att rädda sitt eget skinn, att det är bra för barn att få vänta lite. Att de lär sig ta hänsyn till sina småsykon och bla bla bla...Jag kan säg att våra 15 timmar på dagis räddade oss å otroligt många gånger.
Jag var dagismotståndare förr. Men I VÅR -obs jag talar bara för mig själv UTAN att klanka ner någon annan för något annat väl- familj har dagis varit otroligt givande komplement. Inte BARA ett nödvändigt ont. Jag har sett mina barn utvecklas, inte bara i hemmet, utan ÄVEN på dagis.
Dagis av modern tid innebär lek, vänner och aktiviteter. Och tack o lov för det...tänk de barn som måste vara på dagis mellan 8-17 eller ÄNNU längre för att mamma och pappa "måste" jobba...Att välja karriär framför tid med barnen på eftermiddagar och kvällar är väl ändå isåfall ett värre brott än 15-20 timmar/ vecka på dagis? Vad är anledningen med så långa arbetspass? Vad lär de sina barn? Och vad säger dom undrar jag....Mamma och pappa måste jobba för att få pengar? I verkligheten låter det mer som att ekonomin har större värde än tid med barnen...Och det...prettomorsor...DET är värre!
Om vi ska vara förebilder för våra barn: Anpassa livet efter era barn i första hand och så långt det går och efter vad som passar just dem bäst. Inget passar alla.
29 november, 2012
Antingen äckligt positiv eller förskräckligt negativ?
28 november, 2012
19 november, 2012
Äkta slår alltid det oäkta
De där orden att beskriva en situation, en händelse eller en känsla. Det händer mig många gånger att jag har en känsla i kroppen eller en upplevelse som jag frenetiskt försöker sätta ord på, men om och om igen utan att lyckas.
16 november, 2012
En låt som berör
Blir så berörd av den här låten. Så där så det kryper under skinnet. En sorglig påminnelse om att alla inte har någon när de behöver.
Att trivas med det man gör
ÄNTLIGEN vet jag känslan av att känna full mening med det man gör. Känslan jag har haft under mina tre veckors praktik är precis det jag sökt! Det är ju PRECIS SÅ HÄR det ska vara!
Att säga hejdå idag till de allra raraste människorna fick mig nästan att brista i gråt. Jag vill stanna! Ett superhärligt gäng, alla så vänliga och hjälpsamma och var och en med glimten i ögat. Jag har verkligen hittat min drömarbetsplats! Och jag SKA tillbaka!
15 november, 2012
Lite blandat helt enkelt
Nääää...fy vad jag är dålig på att uppdatera min blogg. Jag är MYCKET bättre på att läsa alla andras. OCH lägga för mycket korta rader om vad som händer i mitt liv på Facebook.
Fakta är att jag mer o mer överväger att avskaffa mitt Facebook-konto. Sen NÄR har en jäkla bild på en blå "tummen upp"-knapp egentligen gynnat en vänskap, fått den att växa och utvecklas? Näää...FB innebär egentligen bara lathet från mig.
Istället för att verkligen umgås, smsa, ringa, mejla eller om så skicka ett gammalt hederligt brev till mina vänner sitter jag där och klickar på den där jäkla fåniga bilden och "gillar" inlägg. Om jag har tid eller lockas till höga skratt kanske jag lämnar en kort kommentar. Men vad ger det mig och vad ger det egentligen min vän genom att "gilla" en mening...Möjligtvis bekräftar jag att jag är medveten om att denna vän existerar men inte mycket mer. Och vad händer om man INTE gillar ett inlägg? Innebär det att man är nonchalant? Ska man gilla allas inlägg jämt och ständigt för att bekräfta att vår vänskap fortfarande finns...någonstans där ute i cybervärlden?
Jag har funderat över det där ett tag, vad Facebook egentligen ger mig och visst det är många gamla vänner jag faktiskt återfunnit via Facebook men om det är något att bygga vidare på bör vi väl kunna göra det utan Facebook? Det fanns ju en tid INNAN Facebook...precis som det fanns en tid innan mobilen och mejl. Även om det känns otroligt länge sen.
Jag är trött på min egen lathet och tror att jag verkligen anstränger mig mer för att vårda mina vänskaper utan de där sociala sidorna faktiskt.
Hursomhelst...
Idag sa jag hejdå till min handledare på Ljungby lasarett. Rara människa! Vilken inspirationskälla för min framtida karriär. Jag MÅSTE tillbaka till våren då vår sista praktik äger rum. Jag saknar kliniken redan, tots att jag får se de andra även imorgon.
Även denna praktik fick jag otroligt fina lovord med mig därifrån i bedömningsunderlaget. OCH samma dag får jag reda på att jag knep ett VG i slutbetyg i statistikkursen. HELT GALET! Visserligen, jag slet som ett djuuur med det men jag hade aldrig vågat tänka på ett VG. Ekonomiresultatet har vi inte fått än och där är det bara att inse att jag är köööörd. Antingen får jag ett G och har lovat mig att vara nöjd. Annars blir det ett IG och jag ser det som en chans till att få ett VG (vilket tack o lov ur egoistisk synpunkt faktiskt är möjligt trots att jag får en omtenta). Jag har inte bestämt mig för vilket jag hoppas på..."bara" ett G eller ett IG för att få göra en omtenta...
Nä, nu ska jag sätta mig med lite skolgrejer. Hörs snart igen, hoppas jag!
13 november, 2012
Så otroligt trött men så otroligt lycklig
Praktiken är i full gång. Hjärnan ska vara aktiverad och minnet är ju himlans bra om det väljer att samarbeta. Plus i kanten är om man har anledning att ha ett leende på läpparna och en nyfikenhet som glittrar i ögonen. Allt har gått precis min väg...okej, minnet sviktar stundtals men jag har mitt anteckningsblock konstant i handen.
Dagarna rusar och jag vill inte denna här praktiken ska ta slut! ÄNNU EN GÅNG lyckas jag finna en otroligt härlig och givande arbetsplats. En arbetsplats där min handledare brinner lika mycket för sitt jobb som hon brinner för att dela med sig av sina kunskaper till mig. Gruppen är otroligt härlig och dagarna är fyllda med skratt.
Min handledare är dessutom avdelningschef och en otrolig förebild i sitt ledarskap. En stooor inspirationskälla!
Dagarna går alldeles för fort och även om jag stupar i säng lagom tills jag precis nattat tösabiten är jag så otroligt lycklig! Jag har hittat så himlans rätt! Jag har hittat min framtid och äntligen har alla pusselbitarna i mig själv, om mig själv fallit på plats.
Jag är säkrare på mig själv än någonsin. Ambition, framåtanda och iver gör mig trött om kvällen men så otrooooligt lycklig!
07 november, 2012
Det var en gång en svag...eller jag menar stark...eller jag menar JÄKLIGT BRA person...
För en herrans massa år sedan kämpade jag febrilt med att bli sedd. För att bli accepterad, uppmärksammad och värd att satsa på. Ge gott intryck, bli uppskattad, ständigt vara kul och bara bra på alla sätt och vis. Jag har aldrig varit den som kunnat stanna upp utan ständigt velat se mer, veta mer, göra mer. Jag kämpade förtvivlat för att någon skulle tro på mig. Våga satsa på mig. Jag som desperat försökte göra allt så himlans rätt. Ju mer beröm och tack jag fick- desto mer ville jag prestera. Förstås.
Jag livnärde mig på beröm och "du duger" men nådde aldrig den riktiga belöningen enligt mina egna mått.
En dag brast det. På riktigt. Jag blev sjukskriven och till slut också inlagd. Japp...på vad många kallar dårhuset. 24 år.
Det var det sista jag hade tid med....Det var ju nu det var min tur att briljera. Äntligen var jag nära något riktigt mål. Men det gick inte...Allt bara la av. Hela jag var tom. Borta.
Varför? Ja...jag såg det som ett svaghetstecken. Uppenbarligen var jag inte tillräckligt stark för den här världen. Alla andra var helt enkelt mycket starkare och så mycket bättre än jag.
Det följde år av otrolig kamp. Ångest, de mörkaste depressioner, panikattacker, BDD, social fobi och diverse olika tvångstankar. Att handla, köra bil, gå ut och gå, se någon i ögonen, gå på en buss...omöjligt!
Allt jag ville var bara att allt skulle bli som vanligt igen. Att någon skulle tro på mig. Att någon insåg att mina intentioner var äkta och på riktigt. Bara någon satsade och trodde på mig så skulle jag inte vara så förbannat svag.
Det tog mig 2 år innan jag kom tillbaka...2 långa år med diverse olika inre demoner att bekämpa.
Och dagen jag skulle kliva in på jobbet igen...otäckt att göra det med en känsla av att vara den svaga bland alla de andra så starka.
Idag har jag insett att jag lurat mig själv. Jag var inte alls svag, bara inte tillräckligt stark för att våga tro på mig själv.
Styrkan hos mig kom att bli att jag vågade släppa taget. Jag tvingades göra det. Och när jag väl tvingades vågade jag falla platt till slut. Jag gav upp allt och valde att bara försöka hitta mig själv igen. Och det i sig var den sjukaste resa jag gjort under alla mina år....
Då var det en chef som sa "Se det som att du bara dra i handbromsen ett tag. Karriär finns kvar. Allt finns kvar. En dag kommer du ha nytta av allt du går igenom just nu."
Då hade jag lust att kasta nåt hårt på henne....men idag...om jag såg henne skulle jag göra high-five och säg att hon hade rätt.
Omge dig med människor som lyfter dig, som ger tillbaka, som delar din glädje lika självklart som de torkar dina tårar. Omge dig med personer som tror på dig men som framför allt får dig att tro på dig själv. För det är först då , när du verkligen tror på dig själv , när du känner till dina styrkor lika väl som dina svagheter som du kan börja leverera.
Det hjälper inte hur mycket stöd du får. Du kan inte lägga allt på alla andra. Du kan ta hjälp och självfallet mår alla bra av stöd och peppande men: Allt måste börja hos dig själv.
Det tog mig bara 7 år att inse.
Sedan den där dagen då jag tvingades släppa allt om "alla andra", sedan jag jag tvingades släppa min fasad och lägga sådan fokus på vad alla andra tycker och tänker... så har jag växt så otroligt. Jag hittade mig själv. Jag var SANN mot mig själv och blev först då helt ärlig mot min omgivning. Och först nu kan jag säga med stolthet att jag är en unik jäkligt kul människa med en massa bra egenskaper. Så klart en tolkningsfråga men jag ser det som att de som känner mig rätt och ger mig ärlighet tillbaka kommer att få det dubbla av mig tillbaka.
Shit pommes vad jag är redo för framtiden. För att prestera. För att leverera. För att inspirera. För att dela med mig av allt tror på. Alla insikter och erfarenheter som fått mig att komma dit jag är idag.
30 oktober, 2012
Genuina vänskaper
Vänner...jag har många otroligt fina vänner omkring mig. Och det som är så charmigt är att det dyker upp nya ännu. Man tror man har nått gränsen på vilka härliga människor man får ha i sitt liv men nä...den där gränsen verkar inte finnas ändå.
Jag har kontakt med en person dagligen. Hon är liksom en kopia av mig själv fast en 08 och med lite mer skinn på näsan. Annars ligger majoriteten på en nivå i stil med kontakt mer per månad än per vecka.
Men alla har en viktig funktion i mitt liv.
Sen har jag de närmare. De som jag utan att tveka en sekund skulle kunna ringa dygnet runt. Och varje person har liksom sitt eget starka område där just den personen briljerar.
Och så har jag ett par specifika. Som jag vårdar för mitt liv.
Det är nästan lite otäckt det där...de viktigaste vänskaperna är på den nivån att jag inte tror jag skulle reda upp mitt liv utan dem.
Jag har pratat om det här mycket i flera tidigare inlägg men jag tycker det är ett ännu lika intressant och viktigt ämne. Jag lockas till människor som ger mig ett utbyte. En person som har ett utbyte av mig och en person som ger mig något tillbaka. På det sättet får man de mest genuina vänskaperna...förstås kanske.
En person jag idag saknar så jag började gråta är min JUAT. Hon har sitt eget lilla område. Området hon briljerar inom. Och även om jag vet att vår vänskap inte påverkas av det geografiska avståndet vi utsätts för just nu är det idag ändå otroligt tufft att jag inte kan ringa henne för en spontan fika och djupa samtal. JUAT är en av de mest varmhjärtade personer jag ärligt talat träffat i hela mitt liv. Så osjälvisk och med en sådan otrolig klokhet så man blir mållös. Idag önskar jag verkligen att avståndet mellan Texas o Sverige var på ett kort cykelavstånd.
"Jag bär dig med mig hela tiden. På det allra bästa tryggaste stället. Där avstånd inte spelar någon roll."
23 oktober, 2012
Mindre än 1 dygn kvar
till 110 %-ig närvaro även mentalt vid lek med barnen, tillgivenhet och närhet med sambo, socialt samspel- utan passivitet, nya människor utanför hemmamiljö tack vare kommande praktik, fritid, kreativitet och små stunder av lugn och total avkoppling! 7 veckors praktik avrundad med Lucia- välkommen höst och vinter: SOM JAG HAR LÄNGTAT!
Read More »»
16 oktober, 2012
När saker tappar sitt värde
Jag hade en lust, en eld som brann. En vilja av stål och det fanns inga hinder som jag ansåg att jag inte kunde ta mig över.
Men nu....jag önskar någon kunde lyfta mig. Att någon hörde allt jag sa, utan att döma mig, gav mig råd och fick mig att orka. Som tog bort mina tvivel. Som sa att mina känslor är okej. Att det jag gjort är rätt. Att min kamp kommer att belönas, kanske inte nu och kanske inte på det sätt som jag från början tänkt mig.
Men det finns tyvärr inte tid. Ingen tid att fastna i tankar. Ingen tid att tänka. Ingen tid att tvivla.
Det finns ingen tid för mig att berätta. Och inte tid för någon att lyssna.
Det finns helt enkelt inte tid att känna. Och vad är då livet, om man inte får känna.
Människor som kan stänga av sina känslor för att prestera är inte människor i min värld.
Jag vill känna.
Jag vill leva.
Och just nu känns vikten av att få KÄNNA så stor att jag står beredd vid gränsen till att offra en dröm.
14 oktober, 2012
ALLRA ALLRA VIKTIGAST
Holy macarony...jag har inte bloggat sedan 24/9. Å andra sidan kan jag säga att dagarna mellan 24/9 och fram till idag måste varit de mest GAAAAALNAAA jag varit med om i hela mitt liv.
Skolan har varit hysterisk! Inte en gång förra året kände jag den här stressen och pressen. Att inte ha en tillstymmelse av kontroll är horribelt!
Men nu är hälften gjort...Än återstår 1 1/2 veckas galet skolschema med grupparbete och en sista tenta innan det är dags för sju veckors praktik.
Jag har offrat ALLT för att hinna med skolan. Socialt umgänge, mitt eget välbefinnande, min egen vilja, alla småsaker jag mår bra av, samboliv och mina barn har tyvärr blivit drabbade. Jag har gått som ett VRAK!
Nu känner jag lite hopp, just för att jag vet att hälften är gjort för den här perioden...jag kan se ett slut på dessa fullbokade dagar och sena nätter med alldeles för lite sömn...Men shit va tufft det varit.
Nu, när man för första gången kan ta ett djupt andetag...det är då man inser att det är dags att ta tag i att samla ihop pusselbitarna...eller glasbitarna kanske...Just nu känns det mer som just glasbitar.
Den här tiden av press, stress med diverse effekter har gjort att man greppat efter halmstrå för att ÄNDÅ hitta något bra med allt det här. Något jag kan lära mig av allt. Antar att det är Julia-tänket....att vända blad och inte ge sig förrän man hittat något bra med allt det här även om det just nu ser nattsvart ut.
Först o främst: "Jag dog i alla fall inte"! Den frasen körde jag med efter båda förlossningarna och jag kör den varje gång efter ett tandläkarbesök. Och den kom ju att passa i den här situationen också.
Jag har insett att när det väl kommer till kritan är familjen allra viktigast. ALLRA ALLRA VIKTIGAST. Det säger alla så klart, men jag har verkligen fattat det på riktigt nu. Jag har genomgått eldprovet och insett fakta på något sätt.
Min framtid och vikten av min självkänsla, att känna mening med vad jag gör så som utbildning och arbete är så klart också otroligt viktigt, men ärligt talat är det inte ett dugg värt om jag ska göra det utan min lilla familj.
Det är det där som får mig att orka de gånger jag verkligen rasat ihop i tårar av maktlöshet....Att trots bristen på kontroll, samvetet som äter mig sönder och samman...så kommer min utbildning ändå i slutänden vara något vi allihop tjänar på. Även om vägen till den där utbildningen den här perioden haft ett högt pris som känts tvivelaktigt värt det.
Under den här tiden har jag insett mycket om mig själv. Jag har tvivlat på mig själv. Tappat fotfästet och börjat fundera på vem jag är egentligen, hur är jag som person. Är de saker jag känner verkligen alltid på riktigt? Både tankar om mig själv och tankar om andra.
Och ja...jag har insett att känslor det får man precis som man ger. Jag har försökt ge utan att få. Det har tagit energi som jag hade behövt lägga på annat. Det är skittrist att inse i efterhand...men som vi alla vet kan man inte göra det förflutna ogjort...vi kan bara påverka FRAMÅT. Jag kommer inte engagera mig mer än vad situationen kräver. Jag kommer koncentrera mig på mitt och mina riktiga vänner och familjen. Och jag kommer att sluta hjälpa på de håll där ja inte får något tillbaka.
Jag ska sluta älta saker. Jag ska försöka fokusera mer på mig och bli lite mindre brydd om vad andra anser att jag borde göra. Det tar otroligt mycket av att ge hela tiden. Och att anpassa och ta hänsyn.
Vänskap är och ska vara KRAVLÖST! Det har jag alltid sagt, men någonstans glömde jag bort mina egna värderingar...just för att jag varit så förbannat mån om att behaga andra.
Okej, nu låter det som att jag gör mig till offer och det är faktiskt inte alls min mening.
Meningen är snarare att jag inser att det är dags att jag får tillbaka lite av mitt gamla vanliga "jäklar anamma" (-hur farao det nu stavas?)! Jag har alltid tidigare kunnat ha skinn på näsan OCH vara ödmjuk samtidigt. Jag har kunnat stå upp för saker jag tror på utan att ge mig. Jag har kört zick-zack när den raka vägen fyllt med hinder.
Vad hände?
Jag är bara otroligt trött. Varför låter jag mig påverkas?
Jag stänger av nu. Låter saker som nu påverkar mig istället åka rakt förbi.
Nu kör jag på för min egen skull. För min familj. För mina kravlösa vänskapers skull.
Taget!
24 september, 2012
Inga mellanting i min värld
Det finns inga mellanting i min värld. Därför passar jag egentligen inte in i landet "lagom".
Men det jag bara ville säg vara att det är så enoooormt frusterande när man vill få en person att fatta hur JÄKLA BRA denne är men hur man än försöker så räcker inte orden till.
DET är fasen störigt, på riktigt!
23 september, 2012
Näsan ovan vattenytan
En gång för länge länge sen läste jag om en tjej någonstans ute i cyberspace som gått samma utbildning som jag. Hennes motto var: Näsan ovan vattenytan, näsan ovan vattenytan, näsan ovan vattenytan...
Förr har jag väl bara halvanat vad hon menade med det där mottot...Men nu stenhajar jag.
Jag lever efter det mottot numera.
Jag fick till o med avboka mina 30 minuter hos sjukgymnasten imorgon. Varje minut är helig. Och i min stressade hjärna -trots mitt obefintliga mattesinne-räknar jag kvickt ut att om jag åker till sjukgymnasten är det inte bara 30 minuter, den avsatta tiden jag har hos han, som går...
Nix:
Om jag ska till sjukgymnasten måste jag raka benen, tar ju lätt 10 minuter, jag måste sminka mig mer än dagismakeupen, jag måste fixa frisyren...låt oss säga allt som allt 30-40 minuter jämfört med dagissminkningen som handlar om att fylla i ett ögonbryn eller två, mascara och två svarta streck,sen måste jag hitta nåt vettigt att ha på mig annat än mjukisbrallorna, 15 minuter innan uttalad tid måste jag köra, 30-40 minuter hos sjukgymnasten, efteråt vill jag så klart heja på världens raraste människor-läkarsekreterarna på vårdcentralen där jag praktiserat alla praktiker och där går minst 20 minuter, sen ska jag ta mig ut till bilen som troligen jag tvingats parkera mellan två bilar, där kommer jag sen sitta i minst 10 minuter i väntan på att någon av ägarna till bilarna som omringat mig ska komma och köra iväg så jag lättare kan backa ut- annars ger jag mig så klart iväg ändå till slut med hjärtklappning och beredskap om att ramma en annan bil då jag FORTFARANDE inte fattar när i hela friden det är man ska börja ratta om man bakar ut ståendes mellan två bilar. Därefter, efter rammade bilar eller ej, ska jag hem igen...15 minuter till.
Ja...alltså...ett 30-40 minuters sjukgymnastbesök tar snarare 150 minuter allt som allt....(räknade jag rätt nu?) 150 minuter...ja det blir ju nu...ja hur var det nu...120 minuter är ju 2 timmar...och då har vi 30 minuter över och 30 minuter är ju en halvtimme så ja...allt som allt blir det
TVÅ OCH EN HALV TIMMEEEEEEEE!
Måtte bara sjukgymnasten aldrig hitta min blogg...då kommer jag dessutom bli skickad på stresshantering...djupandning, visualisering av vackra fridfulla bilder o sånt dära braigt.... och det har jag DÅ RAKT INTE TIIIIIIIIIIIIIID MED!
Som nu...nu har jag bloggat alldeles för länge. Nu har det gått dyrbara sekunder och minuter då jag skulle ägnat mig åt statistik och ekonomi...
Shit pommes!
SNÄLLA KLOCKJÄKELSKAP- STAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAANNAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!
21 september, 2012
Amen heeeeeeeej!
Jorå...jag är kvar.
Har bara noll grejer att skriva om.
Rara A sa att hon tyckte jag skulle ta o skriva på min blogg. Men hon tipsade dessvärre aldrig om VAD?
Så då klickar vi på knappen "rewind" då och kollar vad som hänt sen sist.
Ojojoj...som A hade sagt...vad det hänt grejer.
*Jag har raderat plågoandar ur skalle och hjärta och blev genast lite lättare i sinnet.
*Jag har umgåtts med de bästa av vännerna.
*Jag har börjat plugga igen efter sommarlovet. Helt vilse i pannkakan men inbillar mig att jag snart får koll på grejer.
*Jag har varit i Östersund på ännu en skolträff med det superfantastiska gänget som även är mina klasskööömpisar. Att hänga med min A i verkligheten, inte per telefon, slog liksom allt. På riktigt.
* Jag har hälsat på på gamla jobbet- idag faktiskt. Tänk om man kunnat packa ner alla ljuvliga personer bara. Stället behöver jag inte gå tillbaka till men jag tar gärna med mig folket. Så att säga.
* Jag har satt en tidsplan till drömmen till mina neonblå tänder- förhoppningsvis har jag neonblå tänder lagom till tomten kommer. Ojojoj ...som min A hade sagt igen...vad jag ska smajla upp flabben då hörrö.
Vad har mer hänt...ja, alltså det har hunnit hända en del men detta var väl i korthet.
Imorgon vankas tjejmiddag. Ska bli så kul!
Men hallå...det här bli ju ett av de tradigaste inläggen.
Skola, neonblåtänder och jobb....
Okej, jag ska vara roligare nästa gång.
Jag tänker inte lova : Jag skriver mer imorgon...
Det gjorde jag alltid i min dagbok förr och shit pommes vilken ångest när det sen gick veckor till nästa gång.
Men jag lovar att försöka skriva en rad eller två om ett kort tag igen. Och FÖRSÖKA vara roligare.
Hej med dig!
06 september, 2012
It’s a party in your face
It’s a party in your face,
I’m about to dance on it
Bout to dance on it, bout to dance on it.
It’s a party in your face, I’m about to dance on it
Bout to dance on it, bout to dance on it.
Beat down!
02 september, 2012
Var glad så länge du slipper
en Pernilla Wahlgren-personlighet i din närhet.
Är det något som får mig att riskera ett G I G AN T I S K T nervsammanbrott så är det sådana personligheter där allt liksom bara är "lite" för mycket...
Snälla rara människa
Tänk vad folk blir galna av nyfikenhet! Det är lika mycket komiskt som tragiskt, egentligen!
Alla vi som bloggar har all rätt att utnyttja vår yttrandefrihet, vi har rätt att namnge och att hemlighålla personer vi nämner i våra bloggar, vi har rätt att yttra goda och onda ting med sunt förnuft.
För min egen del skriver jag min blogg för att den hjälper mig att bearbeta saker. Som en dagbok. Mest för mig själv men även för andra. Oftast väljer jag att inte skriva namn, Och lika ofta väljer jag att inte klargöra mina bekymmer i minsta detalj. Det är en rättighet jag tar mig när jag väljer att skriva dagbok offentligt.
Självfallet hoppas man ha många läsare och självklart förstår jag att personer jag inte ens känner läser min blogg. Sen kommer de där som jag inte känner men som känner någon som känner mig.
Och tänk...att mitt liv kan vara så spännande. Även för dem.
Nu var det inte min egen blogg som hamnade i fokus. Tyvärr...? utan en väns. Det har tydligen spekulerats och kommenterats kring ett inlägg hon gjort. Om ett blogginlägg gällde mig och detta har tydligen hunnit hela vägen till GÖTEBORG?! ...denna nyfikenheten om lilla mig?!
Så för att stilla er nyfikenhet så rykten slipper nå mig hela vägen från Göteborg fler gånger så svarar jag er här: Att med mig är det bara bra. Jag har haft en otroligt tuff vår och sommar. Allt rasade mitt i högsommaren och ett tag kändes det som jag drunknade. Jag tappade fotfästet och allt jag någonsin trott på verkade vara en bluff.
Jag valde att ta det med mina närmaste vänner. De som bryr sig om mig fick veta vad som pågick och det var också de som gav mig tröst och kloka ord. Så jo då...jag är på väg tillbaka.
Tack för omtanken.
Nästa gång ni cirkulerar på min blogg och mina vänners för att reda ut vad som håller på att hända i mitt liv går det bra att ringa mig! Ni hittar mitt nummer på hitta.se. Eller skicka ett brev. Adressen finns där också. Då kan ni ju till o med vara anonyma. Och är frimärken för dyra i jakten på svar på era frågor så går det också bra att skicka meddelande på facebook. Fast det är klart...än en gång, då måste ni ju stå med er namn. Och vem vill vara känd som nyfiken? Som sagt...brev går bra!
Om ni inte vågar skicka brev så ahr jag bara ETT RÅD KVAR: Lägg er tid på något annat istället för mig.
Jag har vänner jag vänder mig till när jag behöver och jag tror ni har vänner som behöver er energi bättre än jag.
Det var allt!
29 augusti, 2012
Okej, nu räcker det!
Ge mig lite medvind!
Upp med hakan!
Mitt namn är satt inom yrkesbranschen, beröm haglar och framtiden ser enbart ljus ut. Det är ju strålande.
Nu får gärna resten fixa sig alldeles prima också.
Snälla!
19 augusti, 2012
En sån dära asjobbig dag
En sån dära skitjobbig dag.
Ska vara stark men faller sönder.
När blir det bättre?
Snart? Aldrig?
Ge mig skinn på näsan och jävlar-i-namma. Jag hade det innan.
16 augusti, 2012
Jag ÄR en människoavkännare
Jag har vetat det länge, länge.
Läser en bok och där var det just det där om hur man läser av andra människor.
Om vilka fördelar det i sin tur ger mig. Fördelar som vidare skapar uppfattningar hos andra OM mig. Och om jag känner av en människa rätt, kommer denna få förtroende för mig. Ömsesidigt förtroende=skapar vänskap.
Och lite som jag ALLTID sagt...du kan ALDRIG enbart dela med dig av positiva saker i ditt liv. Du måste ge ett förtroende, för att FÅ ett.
That´s it!Touchdoooown! SCOOOORE!
Går inte o förklara...men nu vet jag. Ännu mer.
För övrigt fick jag de här raderna på Instagram idag av Linda:
"Fina, fina du! Blir så glad när jag ser dig! Inte för att du ser rolig ut (så typiskt denna rara människa att förklara :) ) utan för att du är väääärldens bästa människa! Kraaaaam"
När jag läste raderna var jag på väg tillbaka efter fika och var bara tvungen att stanna upp mitt i korridiren. Jag blev så rörd så jag höll på att börja gråta.
Det är det där jag menar....hur kan jag ha sådana underbara människor omkring mig som vet precis när jag behöver höra snälla saker som allra allra mest?!
14 augusti, 2012
Jag vet inte om jag orkar mer
När man inte orkar skriva vad som händer...mer än det som är bra...vad ska man då med bloggen till?
Ungefär samma sak som FB-fenomenet...herregud så himlans bra många verkar ha det.
Nu har jag ju genomskådat det där för länge sen...Men just nu känner jag att jag måste själv hitta allt det positiva innan jag orkar leverera på bloggen.
Jag har iallafall de allra bästa vännerna. That´s for suuuure!
A som alltid får mig att skratta.
H som skickar rara ord när jag behöver dom som allra mest.
L som alltid finns där. Som orkar lyssna på mitt tragg. Som kan ta en kaffe i ur o skur och som tog mig till Halmstad.
Ni är fenomenala!
Och ibland undrar jag hur mycket man fixar utan sådana där vänner.
Tänk så lyckligt lottad jag är som har vänner som vet när saker inte är bra och många gånger utan att jag ens behöver be om deras hjälp. De bara liksom är där. I med- och motvind.
Jag tar det piano med bloggen tills vidare.
Är snart tillbaks.
Hoppas jag!
09 augusti, 2012
Fy faaaaraaaaooo va jag avgudar dom!
och när jag inte gillar originalet lyckas jag alltid hitta en remix så jag blir kär ändå!
Nån la upp låten "People are strange" på fejjan.
Jag ville bara kommentera med: O du är konstigast av allihop.
Men jag lät bli.
Sen ville jag kommentera med: "and people they change".
Men jag lät bli.
Men annars var jag himlans imponerad av min egen fyndighet!
Facebook ja...vilket fenomen egentligen.
Så mycket kul och så mycket skräp.
För första gången på länge
är jag själv och lugn i kroppen.
Det händer så märkliga saker men jag omger mig med de bästa av människor så det fixar sig nog.
I helgen väntar övernattning i stuga i Halmstad med min Linda. Längtar mig tokig! Jag tror det gör mig gott, att komma iväg, tänka på lite annat och skratta. Då ordnar sig allt. Väl.
06 augusti, 2012
Milda makaroner
Ge mig en sån dära Oscar. I guld. I 24 karat.
Typ igår. Eller i förrgår.
Eller i förra veckan.
Föreställ dig vidare mitt pokerface och ett gnistrande smajl från öra till öra.
Visst visst...sure bacon...
För övrigt har jag påbörjat sommarjobbet. Vimsande i korridorer, trevliga människor, bortglömda namn, tågförsening och ösregn blev min första dag. Men det blev ändå en bra dag.
Skönt med rutiner. Ett tag iallafall. :)
En gång
var det någon som sa att jag var lik Ika i rutan.
Då protesterade jag hej-vilt. Idag ...ja, idag....vad säger man?
Read More »»
02 augusti, 2012
29 juli, 2012
Usch va jag är glad i denna människa!
Igår umgicks vi hela kvällen. Skrattade så vi kiknade och effekterna blev förutom vinoset imorse även träningsvärk i magen! :)
Det är synd det där, att det finns människor som är så viktiga för en, så viktiga så man vill dom ska veta...men orden och handlingarna räcker liksom ändå inte till.
Du är liksom bara himlans bra och jag värdesätter dig TOKHÖGT! Min bästa Linda!
27 juli, 2012
En afton med
"Gladys" och kanske även "svägerskan "Biborka". Altan eller gräsmattan. Virka och bubbla i solen! Helt kompletta vore vi om finaste syster yster också vore här!
Read More »»
20 juli, 2012
Min följeslagare
Jag har någon med mig. Någon kallade han en skyddsängel...
Han är med mig när jag dansar och sjunger.
Han beskrev hur jag rättar till min lugg, att jag haft långt hår innan.
Han säger att jag ska böja på benen när jag böjer mig för att plocka upp saker, men att jag har en snygg häck när jag inte gör det.
Han gav mig namn, bland annat på sin pappa.
Han gav mig ledtrådar som gjort att jag nu vet vem han är. Vem han var.
Han beskrev hur jag suckar framför spegeln och vad jag säger då och då...Som bara jag vet.
Bästa J! Du var en sprallig typ. Det är inget snack om saken, jag vet att det är du.
Jag önskar bara att de som ännu är fast i sorgearbetet fick den stunden med dig.
Det känns som att jag stulit något som de var bättre värda.
Nu tror jag verkligen mer än någonsin på en värld mellan denna och nästa. Och du är välkommen att hänga med mig så länge du vill!
17 juli, 2012
På väg hem till mig
 |
| http://www.favoptic.se/frames/Avola/silver/ |
Read More »»
16 juli, 2012
Bara jag
Sitter och lyssnar på musik som man blir så där varm i hjärtat av. Barnen sover, "The Man" är iväg och jag sitter ihopkurad i köket med min dator och lite ljus tända. Sänkte volymen och insåg att det ösregnar ute. Först suckar jag tungt men sen log jag...Jag fångade precis ett ögonblick där.
Det är sånt jag kan tycka ser så fint ut. På film. Någon som tänker, tittar ut på ösregnet, i tryggt förvar inne i värmen med en behaglig melodi som bakgrundsmusik.
Nu var det där jag, jag själv i min egen film, tänkandes med blicken på ösregnet där ute...
13 juli, 2012
Tid att inse saker
Tänk vad saker vore lättare om man visste vissa saker i förväg...
12 juli, 2012
CLEVERHEAD
Nä min sju o da´r...Jag är för dålig på att blogga.
Antingen är det för mycket eller så har det hänt för lite.
Kort kan man säg att min lilla egentid går till att virka på min sjal. Måste göra den klaaar!
Beställde alla böckerna till höstterminen igår...Öh...boktitlarna gör mig vimsig. Om jag lyckas klara av de kommande kurserna i företagsekonomi och statistik så ska jag fortsättningsvik kalla mig : CLEVERHEAD!
11 juli, 2012
Medviiiind!
EN ruskigt bra bedömning på min rapport, kompistid, tid med syster o hennes töser och lite personlig klapp på axeln rent allmänt. Trevligt värre!
Read More »»
10 juli, 2012
08 juli, 2012
07 juli, 2012
Det händer en del
i mitt huvud nu.
Jag införskaffade en röd superhemlig bok. Där ska allt sånt där skrivas.
Sånt man aldrig orkar ta på riktigt. Sånt som bara måste ut, i min egen lilla värld. Kanske blir det lätthanterligt om man ändå skriver det...även om det bara är rader ämnade till mig själv?
Från 100...till 0. Igen.
Idag vänder jag blad.
Från och med nu ska allt bli alldeles annorlunda.
För alltid.
05 juli, 2012
04 juli, 2012
01 juli, 2012
Sådana där livsviktiga saker liksom
Men hallå...jag hinner inte blogga. Eller ja...hinna borde ja ju. Men det blir liksom inte av.
Har gjort massa roliga saker sen sist men nu hinner jag liksom inte skriva dom. Det är det som e grejen. Tiden o lusten att skriva infinner sig liksom inte på samma gång.
Så när jag inte har tid med annat leker jag med fotoappar. Sådana där livsviktiga saker liksom...bla bla bla.
Read More »»
24 juni, 2012
Lilla sällskapet
"Jag är inte lika ung längre, men precis lika dum, dum, dum..."
Read More »»
20 juni, 2012
Okej då...en nackdel...
med att vara känslomänniska och följa sitt hjärta är att man har ett brutalt behov av att vara så satans ärlig. Och så händer det då att man är så jäklans ärlig så man blir illamående på sig själv. På sin egen jäkla ärlighet. På sin egen jäkla följ-ditt-hjärta-smörja.
Men hursomhelst....det blir ändå lite lättare. Intalar jag mig själv.
O tack o lov för LINDA!
En fika ute i solen var preciiis vad jag behövde! Något vi gjort till en supertrevlig vana!
Hjärta vs hjärna
Jag har alltid fått det till att det är nåt dåligt att vara en känslomänniska..., Man ska liksom inte följa sitt hjärta och fånga dagen. Alla andra säger ju i verkligheten tvärtom: planera, strukturera, tänk logiskt, tänk om, balansera, diskutera.....
Men det är banne mig fel!
Som min Julia sa: Man kan lura hjärnan, men inte hjärtat!
Så från o med NU ska jag sluta älta saker, jag ska fatta beslut efter mitt hjärta (inom vissa ramar så klart), jag ska ta beslut HÄR O NU och kanske viktigast av allt: jag ska ta mina beslut efter mitt hjärta inte väga in alla andras hjärtan.
18 juni, 2012
När man inte hittar svaren själv
så går man till ett medium!
Read More »»
17 juni, 2012
Bara en sak till, sen ska jag knipa käft för idag...
Lillebror berättade att de provkört en bil i förrgår. När man startade den spelade den en liten glad melodi. När man stängde av den sa den "Goodbye".
Jag hade aldrig kunnat ha en sån bil! Lika lite som jag kunnat ha en sån där självgående gräsklippare.
På riktigt! Hur säger man "hejdå" till en bil? Nä, för fasen...Må jag aldrig behöva köra en bil som kan prata. Det fixar inte mitt samvete.
O en sak till...
O så tror man man har koll, men nope, det har man visst inte?
Eller vilken koll? På vad? På vilket? Eller ÄR det något? Egentligen? Ja, jag har faktiskt inte en jädra susning!
Och för den delen har jag inte en jädra susning om vart den pyttelilla lappen med mina tider jag fått för akupunktur är nånstans ( jag vet, sjuk meningsuppbyggnad) ? Snälla! Gör tidkorten i A4 istället!
Sommar sommar sommaaaaaaaaar
Så har sommarlovet kommit.
Barnen är lika rastlösa som sin mor. REDAN! Och vi har 7 veckor kvar?!
13 juni, 2012
Det är jobbigt
när det blir så där jobbigt.
Jag hade redan huvudvärk. Nu blev det liksom ännu värre.
Och så kom Annelies rader: "TACK för att DU är DU". Och allt blev lite grann lättare igen. Underbara människa!
12 juni, 2012
Kvällen är kommen och avrundas med ett leende.
Så somnade småfolket till slut.
Lillprinsen efter envist pott-tränande...eller nja...killen är smart! Han vet att jag läser 100 böcker om och om igen i väntan på kisspremiären. Men nix, när han känner det är dags att pinka envisas han med att dra på sig blöjjan, om det så kostar han att jag inte läser boken om de sjutiofemtioelva djuren och fyrahundratjugofyra olika fordonen. Och dåååå, mina vänner...om han offrar de där böckerna, då är han bestämd.
Han nattas galet lätt. Vi leker att han startar en helikopter och så hoppar och snurrar vi hela vägen in i sängen. En puss på varje hand och en puss på munnen, vink vink o sovgott- vi ses imorgon. Klart!
Sen har vi Lillfröken som fortfarande t o t al v ä g r a r sova i sin egen säng...O inte lär det vara något att ta i tu med nu precis. Damen har en vilja av stål om lååångt mer saker än vart hon ska sova om nätterna. Jag kliar mig i huvudet o undrar: vad var det som hände?
Tösabiten har fortfarande det mest otroliga sinnet för fyndiga kommentarer, ironisk och kvicktänkt, med glimten i ögat och en fantasi för att skapa som jag sällan skådat....men så på köpet kom humöret jag mer än gärna hade velat se nannyakuten hantera utan att bli flintskalliga. Tösabiten tål inte ett enda nej, hon får spader om inte saker händer BUMS HÄR O NU, hon har hakat upp sig i tvärtom-leken, vill inte säga förlåt och totalignorerar pappa men avgudar mamma...o då kan jag säg att pappan är nog den som mest är den tålmodiga av hennes päron.
Låg en bra stund med henne i sängen ( vår, eller jag menar min och The Mans då...egentligen) idag och försökte prata på ett sådant sätt så hon förstår. Och grejen är den...att hon är smart, tösen min. Man får vara på sin vakt...man ska hitta balansen med att hitta nya intressanta ord, vara pedagogisk, göra henne lite stor och lika mycket liten...inget mer än det andra...bara det i sig är ett projekt...Men kanske lyckades jag ikväll. Hon låg där och tittade på mig med sina vackra blåa ögon och jag såg den där glimten i ögonen när jag använde orden som stolt, samarbete och vi pratade om vänskap- om hur viktig den är i familjen och med andra människor.
Vi kanske inte vänder alla hennes stormar idag (som så klart får härja här ett tag för jag är övertygad om att de är nödvändiga även om de är svårhanterliga för henne nu) men vi fixar det. Tillsammans. Jag och min kloka tös.
Tankar, eller var det funderingar? Kryddat med en vänlig gest.
Idag har varit en mycket konstig dag...
En sån där dag när man undrar vart timmarna tog vägen? Och vad fyllde jag dom med?
Antagligen har jag varit så uppe i mina tankar så jag missat allt som pågått runtomkring.
Små saker har väckt konstiga tankar och funderingar.
Inte nödvändigtvis dåliga tankar, jag har nog mer funderat bara. Över stort och smått.
Och så har jag gjort en vänlig gest. Spontana överraskningar. :)
11 juni, 2012
07 juni, 2012
MIN ANNELIE!
Imorgon är en stoooor stooooooor superduperstoooor dag!
För imorgon kommer min Annelie hem!
Min Annelie som vet alla mina hemlisar, som är en av trion i vänskapskretsen jag inte skulle klara mig utan. Som får mig att skratta så jag gråter, som är galnare än jag, som orkar lyssna på mitt ältande, som har sådana där råd som jag kan fatta-utan att jag behöver tänka efter för mycket, som snackar fort som sören, som har varit EN KLIPPA de sista månaderna och människan som blivit mitt senaste beroende.
Imorgon! Imorgon! Då är hon åter hemma i sin lya, förvisso massvis mil ifrån mig ändå (Stockholm), men åter igen på telefonavstånd! HURRA HURRA HURRA! Då är jag lite mera komplett som människa igen!
Jahaaaaaråååååå!
05 juni, 2012
Ett par timmar med riktigt vänner är allt som behövs!
I dag har jag träffat 2 av de allra allra bästa. Och ingen dag var bättre för de här två träffarna än just idag.
En förmiddag och lunch med H. Hon som jag bara känner jag kan vara helt mig själv med. 110 % ärlig, oavsett humör. Hon handskas med mig lika bra oavsett om jag är APTRIST eller om jag är HELCRAZY. Och det är fasen en underskattad grej...att kunna vara sitt allra tradigaste jag men ändå känna att det är okej,att hon gillar mig ändå.
Senare blev det fika med J. J som är en otrolig förebild i precis allt. Stort och smått. När jag står inför beslut eller utmaningar och ältar kommer jag ofta på mig själv med att tänka: Hur hade J gjort? Och varje gång tar jag ett beslut som bara blir så bra. Lika bra som J!
Jag älskar att jag har sådana här personer omkring mig. Som ger mig så mycket energi och som verkar få ett utbyte av mig?!
Jag har fått mig tankeställare från annat håll. Jag vill inte vara egoistisk och omöjlig för kritik. Jag försöker ta det till mig och samtidigt se klart på det hela. Vad hände? Vad var min del i det? Hur hanterade jag det? Hur kunde jag hanterat det annorlunda?
Självfallet är ROS alltid trevligare att få än RIS, men jag anser att INGEN människa är perfekt, varken du eller jag, och man kan inte utvecklas och jobba på ens lite mindre braiga egenskaper om man inte får dem till sig.
Såååå....hur hanterade jag då det JAG fick till mig? Kanske inte jättebra. Kanske vore det lättare om man möttes på halva vägen? Kanske om man kan enas om att saken faktiskt beror av två personer, inte en.
Kanske är jag omogen? Omogen som inte vill ta eget ansvar?
Jag har tänkt på det här mycket och insett att jag KAN ta kritik, jag KAN ta ansvar för min del, även också om det endast beror på mig och mina felaktiga handlingar. Men förutsättningarna beror på leverantören helt enkelt. Hur sägs det? Hur konkret är kritiken? Vilka är exemplen? Har ja fått en ärlig chans att rätta till saker?
Och hur har leverantören själv skött sin egen del? Kan leverantören ta sin del och ta åt sig av de delar jag anser vara mindre bra?
Om jag inte får en känsla av att vi är två om saken, om jag är konkret med vad jag anser vara bekymmer och får noll återkoppling på precis det jag tyckt är knivigt...hur ska jag då hantera det jag får till mig? Självfallet går man in i en försvarsställning.
Jag kan stoltsera med att jag har många års erfarenhet av intensivt team-work, fråga min forna kollegor, jag vet hur man ska mötas på halva vägen. Man måste ge och ta. Och man kan inte ta om man inte är beredd att ge.
Så vad vill jag ha sagt med detta....
Jag tror det är någon slags slutgiltig bekräftelse för mig själv.
Jag försökte, men fick till mig att jag försökte för sent. Jag fick till och med till mig att jag hade oärliga avsikter med ett försök till försoning.
Jag ville reda ut saker och bekände de fel jag begått och vad jag ansåg var fel på andra hållet i den här relationen. Jag fick inte ett medhåll någonstans, utan detta var helt taget ur luften, och det visade sig att det nog bara var jag som gjort fel. Jag fick iallafall inga klockrena erkännande från personen i fråga att denne tyckte sig själv ha gjort några fel.
Jag orkar inte låta det ta mer energi. Jag vill inte älta det mer. Samtidigt känner jag att det jag sa eller försökte säga som HELT missuppfattades, aldrig upplevdes viktigt. För i relationer, om det är ärliga och viktiga, är det väl en förutsättning att man kan prata om det bra OCH det som är mindre bra. Är relationen viktig försöker man hitta en lösning. Tillsammans. Jag försökte vara ärlig. Lärdomen jag tog med mig var nog snarare: för ALLT I VÄRLDEN...säg ALDRIG vad du tycker om det inte ENBART är bra saker.
Vad som händer här näst...jag har inte en susning. Jag lämnar det helt och hållet i händerna på den andra personen. Kvitt eller dubbelt!
04 juni, 2012
En rastlöshet som är O H AN T E R B A R
Nu finns tiden men inte lusten. En rastlöshet som är O H AN T E R B A R!
Om jag var född med normala benhinnor skulle jag kunnat springa milen på den här överskottsenergin. Men näääärååååå, istället har jag benhinnor som med jämna mellanrum spökar och nu trilskas så jag GLADELIGEN ser fram emot akupunktur i skenbenshelvetena i nästa vecka. Så medan jag sitter här, rastlös och uttråkad så ....
Tankar sen sist:
Så länge mänskligheten finns, fortsätter dårarna att existera.
Jag saknar en massa människor. Människor som jag vill ha här vid mitt köksbord. Och prata med. I evigheters evigheter. Men de är ingen av dem på direkt gångavstånd.
Jag är glad att jag har satt mina barn som PRIO 1. Därmed skippar jag sommarekonomin och tar igen tid med mina ljuvliga små i hela 8 veckor i sommar.
Ja o det var väl det hele jag just nu känner för att dela med mig av, offentligt, iallafall.
31 maj, 2012
29 maj, 2012
Visst visst, eller hur eller hur...
Nu har vi ÄNTLIGEN enats om färg på nya soffklädslar. Och ja, vi trotsar alla rekommendationer- vi tar vita trots två barn. (Jag veeeeeeeet, jag kommer ångra mig sen men låt oss leva i nuet liksom. Till första smutsen upptäcks iallafall....)
Min lilla prinsessa...
Var evigheter sen jag tittade på filmen....
Rar loppan. Så fort tiden har gått.
28 maj, 2012
Att älta saker
är nåt jag är FÖR bra på.
Det finns personer som sista tiden tagit upp för mycket tid i mitt huvud.
Jag är sårad och besviken. Och arg. Kanske mest på mig själv för att jag la ner tid. Och förtroende.
Personer som egentligen är ganska trasiga människor som måste använda andra personer för att må bra själva. Och som sedan lämnar en persons liv utan att ha stake att reda upp saker. Fegt drar de åt andra hållet.
Du som troligen är inne på bloggen och hoppas bli omnämnda på just det här sättet, att du tar upp min tid trots att vi inte hörs av.
Och ja, du vann i just den bemärkelsen...trasiga du. Sorgliga jag. Men det största fel jag gjorde, var helt enkelt att tro att du hade ärliga avsikter. Som du sa. Som jag litade på. Det var allt.
Besvära dig inte med tid på mig mer.
Jag sopar upp det här själv och hoppas jag slipper sådana som du i fortsättningen.
26 maj, 2012
Som fönsterglas
Lika genomskinligt som....som ....som....som fönsterglas!
24 maj, 2012
Du snälla rara människa!
Jag fullkomligt älskar att bli berusad av underbara människor! Tack alla för att ni fortsätter dyka upp i mitt liv! Och alla "gamla"- tack för att ni finns kvar.
Read More »»
23 maj, 2012
Saker förändras...
Helt enkelt. Man inser saker. Bara så där. O när man insett saker så kan man inte begripa att man inte insett de där sakerna tidigare.
Och en annan sak...jag beställde 3 böcker i min kamp om att bli ett socialt geni. Jag hann inte till halva boken förrän jag insåg att jag vet precis vad författaren menar. Jag är ju för farao redan ett socialt geni! Ok, det beror klart vem man jämför med, men jag är åtminstone en bra bit på vägen!
Som A hade sagt: Jaaaaaahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhaaaaaaaaaahråååååå!
18 maj, 2012
Lite kusligt...
Har ni någon gång sett en person som ni bara fått en sådan där stark "känner vi varandra"-känsla för? TROTS att ni aldrig träffats eller någonsin setts?
15 maj, 2012
Ibland förundras jag över mig själv...
Jag har ju med åren ( trots att jag bara är 18 år ;) ) insett mina styrkor såväl som svagheter. Och jag borde ju hajat det där nu...och accepterat. Men attans asså....det är lika trist varje gång jag inser att personer inte är som jag trodde från början. Kanske är det självförtroendet som får sig en törn? Eller har jag för höga förväntningar på människor? Kanske förskönar jag? Jag som annars säger mig vara väldigt kritisk och välja personer med omsorg...
Eller får man helt enkelt bara damma av sig det där och koncentrera sig på alla de människor som bara bara fortsätter att imponera på mig. Som fortfarande, efter evigheters evigheter får mig att skratta, som står ut med mig, som hör av sig- även om jag själv varit dålig på det samma. Som jag vet finns där. Ärligt. Till 100 %. Som delar med sig av sig själva precis som jag själv gör. Som vågar stå för vilka de är. Styrkor OCH svagheter. På riktigt. Utan någon låtsasyta. Kanske är det en annan nackdel ändå...att jag har en tendens att se rätt igenom människor. Och när jag väl tagit av mig de där solglasögonen...o inser att människor inte var som jag trodde, ser jag plötsligt allt så klart så det finns ingen återvändo...?
Jag orkar liksom inte med massa fantasier, hitte-på för att hålla upp fasader, spela teater och människor som låtsas vara något de inte är...på grund av sin egen osäkerhet.
Kanske är det en mognadssak? För det där är jag förbi...Jag ger 110 % av mig själv till mina vänner. Och jag förväntar mig faktiskt detsamma tillbaka. Sådana där andra...nja...det är inte riktig vänskap enligt mina mått. Yta och ödmjukhet rimmar ganska illa.
13 maj, 2012
Dancing in the dark
I get up in the evening, and I ain't got nothing to say
I come home in the moring, I go to bed feeling the same way
I ain't nothing but tired, man I'm just tired and bored with myself
Hey there baby, I could use just a little help
(Chorus)
You can't start a fire, you can't start a fire without a spark
This gun's for hire even if we're just dancing in the dark
Message just keep getting clearer, radio's on and I'm moving round the place
I check my look in the mirror wanna change my clothes my hair my face
Man I ain't getting nowhere I'm just livin in a dump like this
There's something happening somewhere baby I just know that there is
(Chorus)
[ Lyrics from: http://www.lyricsfreak.com/b/bruce+springsteen/dancing+in+the+dark_20025010.html ]
You sit around getting older there's a joke here somewhere and it's on me
I'll shake this world off my shoulders come on baby the laughs on me
Stay on the streets of this town and they'll be carving you up alright
They say you got to stay hungry hey baby I'm just about starving tonight
I'm dying for some action I'm sick of sitting 'round here trying to write
This book
I need a love reaction come on baby give me just one look
(Chorus)
You can't start a fire, sittin' 'round cryin' over a broken heart
This gun's for hire even if we're just dancing in the dark
You can't start a fire, worryin' about your little world falling apart
This gun's for hire even if we're just dancing in the dark
Even if we're just dancing in the dark
Even if we're just dancing in the dark
Even if we're just dancing in the dark
Hey baby!
10 maj, 2012
Tsssss.....Det går bra nu!
Blickar tillbaka på mina sista 2 veckors praktik och kan inte låta bli att le. Är det till o med ett hånleende? Eller ett illmarigt flin. Enbart riktigt mot mig själv. Jag kan inte sätta en bra benämning. Det är både " Där satt den", "Där fick du" och ett " Vad var det jag sa"-flin. Allt i ett.
Jag fixade det. Med bravur! Det här kommer gå som en dans!
07 maj, 2012
För övrigt
är jag så tacksam för A & H. Vad vore jag utan er???!!! Nada, noll, zeroooo!
Att det finns någon som orkar lägga tid på virriga stirriga mig?
Var hos rara H i går med "Lillfröken". Och som vanligt åker jag därifrån som en lite bättre människa, förundrad över att man kan bli så klok som H. Vi är ju lika gamla, eller ja, jag är ju ett par månader äldre...så d kan ju inte vara ålderklokhet heller. Eller är det jag som gått back med visheten...Jag vet inte.
Och när jag satt där, nerkurad i hennes soffa så kände jag att häääär...häääär kan jag stanna. H är en av de människor jag blir så himla lugn av. Det är få (om det ens finns någon) som ger mig den känslan.
O annars...ja...shit. Virrvarr. Kaos. Oordning. Jag befinner mig verkligen i ett inferno. Och jag lär mig mer o mer om människor. Och man slutar visst aaaaldrig att förvånas.
Sak samma...nu planerar jag min o systers Göteborgsresa nästa helg. Lördag-söndag åker vi till Göteborg för shopping och umgänge med Sveriges värsta bilförare- Anjas bästa kompis Maria. Kommer bli så himla kul! Dyrt, välbehövligt och hysteriskt!
Mina styrkor och svagheter
Jag är nu inne på min femte praktik-vecka. Så mycket jag varit med om. Och så många myter om mig själv jag slagit hål på...det är inte klokt! Hinder som känts oövervinnerliga finns inte längre. Som jag ältat vissa saker. Men tror ni att jag stannar upp och klappar mig på axeln? Nix, precis...man hittar ju genast nåt nytt hinder man måste ta sig över.
Jag har lovat mig själv att bli bättre på att stanna upp och njuta när jag fixar alla de där sakerna som jag aldrig trodde jag skulle göra. OCH jag har lovat mig själv att suga åt mig och tro på beröm och komplimanger jag får.
Jag fick så rar bedömning av min handledare vid sista praktiken. Jag fick gåshud, helt enkelt för att jag inte begriper hur en människa jag bara spenderat 2 veckor med, kan ha så höga och fina tankar om mig. Jag? Hallå? Hon avslutade med: " Fortsätt som du gör, Katja, så ska du se att du inte kommer behöva armbåga dig fram. Jobben kommer komma till dig ändå. "
I torsdags blev jag sjuk och kände mig febrig på eftermiddagen. Det var så typiskt för det var en ny handledare och så klart vill man visa sig från sin bästa sida. Jag försökte men var övertygad om att min trötthet lyste igenom. Fredagen var jag tvungen att vara hemma så jag hade feber.
Idag sprang jag in till min ordinarie handledare M: " Om du pratar med A måååååste du säg till henne att jag var sjuk i torsdags. Jag kände att jag kunde presterat sååå mycket bättre. Och om hon vill kan jag vara med henne en halvdag till så att hon får se hur jag verkligen är. För jag var inte mig själv i fredags och jag måste verkligen..." Och så avbryter M mig med sitt härliga skratt: "Katja, nej nej nej. M ringde mig så snart du hade gått därifrån i torsdags och sa "Henne måste vi ha".
Jag andades ut och en sten, eller ett HUS föll från min kropp. Vi skrattade åt min uppenbarligen onödiga nervositet och jobbade vidare.
En stund senare kom avdelningschefen förbi. Vi småpratade lite och jag berättade hur jag trivs. Hon avslutade samtalet med: Det är här du ska vara. Det får vi jobba på.
Detta var två positiva saker INNAN lunch?
Tror ni att jag stannade upp och tog åt mig? Nix. Jag började tänka efter på lunchen och visst var jag glad som sjutton, men jag kan ändå inte vara stolt? Det känns overkligt. Men nånstans har jag jobbat mig till berömmet. Det är ju MIG dom pratar om. Jag måste lära mig att ta åt mig. Av de bra sakerna alla rara människor säger.
Och jag inser att min nya sanning verkligen stämmer..." Bjud på dig själv. Styrkor OCH svagheter."
Då kommer ärligheten på köpet. Och ärliga, ödmjuka människor verkar uppenbarligen falla folk i smaken.
Så...jag summerar....jag ska från o med idag uppskatta det där med mig själv. Att jag vågar vara mig själv. Med mina styrkor OCH svagheter.
06 maj, 2012
Hurra för mig o bloggen!
På dagen idag firar jag och bloggen 3 år tillsammans.
Read More »»
Djungeltema
Varenda granne är ute och klipper gräset. Jag gör ju gärna tvärtom, så vi kör vidare på djungeltemat i trädgården.
Read More »»
04 maj, 2012
Desperado
Vissa saker inser man inte förrän man säger dom högt.
Read More »»
02 maj, 2012
Utan tid till att stanna upp
Det är mycket nu. Galet mycket. Händer mycket. Har inte tid att stanna upp. Dagarna springer verkligen iväg.
Är inne på min fjärde praktik-vecka, min första av mina två på lasarettet. Efter en förmiddag där var jag SÅLD och alldeles lyrisk, precis som min lärare förutspått.
Alltid lite läskigt att komma till nya arbetsplatser. Nya rutiner och framför allt-nya "kollegor". Men jag har tur- det vimlar av massa trevliga människor som verkligen välkomnat mig. Jag trivs så otroligt bra! Trots pendlandet.
Jag pendlade andra året på gymnasiet och avskydde det verkligen, men nu trots min tågnoja och stressen över att oroa sig för att missa det ena eller andra tåget, funkar allt superbra och jag kan verkligen tänka mig att bli en pendlare på riktigt i framtiden.
Känns så overkligt. Ännu mer på lasarettet. Lasarettet är stort och mäktigt på något sätt. Tänk att jag är halvvägs på min utbildning. Att jag tog tag i det. Att jag vågade. och att jag ALDRIG ens för en bråkdels sekund ångrat mig. Tvärtom- för varje praktik blir jag bara mer o mer säker på att det är det här jag ska göra.
I övrigt har jag inte mycket spännande att bjuda på. Dagarna rullar på med praktiken.
Saknar många. Tiden blir knapp till spontana träffar.Och man vill ju aldrig träffa någon så mycket som när det inte går...eller hur? Det har jag blivit ganska van vid nu. Sommaren kommer verkligen gå till att ta igen det sociala. :)
Nä, ska det piano ett tag innan jag ger mig på skolarbete.
På återseende!
28 april, 2012
Min syster sa
när himlen känns grå, när allt blir för mycket, när problemen hopar sig....Titta på dina barn. Vad spelar egentligen roll mer än att man förunnats med sina friska, ljuvliga små? Och idag njuter jag på dagen av 4 år av min underbara dotter. Inget annat spelar någon roll.
27 april, 2012
Barnen sover och jag har för första gången idag kunnat slå mig ner och luta mig tillbaka. Blir uttråkad 10 minuter efter nattning men är verkligen precis slut i knoppen.
24 april, 2012
Människor-ljuvliga o galna!
Fick en så fin kommentar av min H på ett tidigare inlägg så jag började gråta igår. Vilka fina människor det finns. Att någon lägger den tiden, den ÄRLIGA tiden på mig. Det är otroligt.
23 april, 2012
När krafterna tar slut...
så kör man bara på. Det finns alltid reserver.
Jag tänker vara brutalt ärlig nu. Det är ju min blogg. Mitt hjärta och min hjärna.
Jag belastar ingen annan annars. Jag orkar inte. Har inte tid. Vill inte. Kan inte. Det finns alltid något annat att prata om. Något viktigare.
Jag har förbrukat mina reserver. Det måste vara den sista lågan som håller mig upprätt. Jag förstår inte hur jag orkar ta mig upp på morgonen. Jag vågar inte stanna upp vid den tanken och börja analysera. För då kanske allt rasar och lågan slocknar.
Jag har vid tre tillfällen de sista gångerna jag kört bil fått början till en panikattack. Jag tappar fokus på vägen. Får tunnelseende och tappar både verklighetsuppfattning och förnuft. Hjärtat rusar och hjärnan försöker tala förstånd med min kropp. Jag har genom alla år lärt mig hur man styr bort tankarna. Hur man avleder det och lurar hjärnan och hjärtat som pumpar ut adrenalinet. Men jag är livrädd för att jag helt plötsligt inte ska fixa det mer. Att förlora kampen mot en panikattack. Mitt bland folk. På motorväg. På tåg eller buss.
Allt har hopat sig och jag inser att bara för att jag funnit mitt kall i livet, råkat få det bättre ställt ekonomiskt, har förunnats med de ljuvligaste av ljuvaste små barnen...så måste vardagen ändå klaffa för att saker ska gå runt.
Jag är livrädd att hamna tillbaka i gamla spår. Jag är livrädd för att vara tyst. Men ännu mer rädd för följderna om jag börjar göra ord av tankarna som pågår i mitt huvud.
Trycket och värken i bröstet säger att det är dags att stanna upp. Men hur ska man stanna upp när allt annat rusar på?
Det finns inte tid till det. Inte mod. Inte ork.
Det finns alltid reserver...väl?
Ge mig sommar.
Nu!
18 april, 2012
Vissa dagar
är bättre än andra. Andra dagar är värre än andra.
Vissa dagar är jag klok. Andra alldeles från vettet.
Vissa dagar klarar jag mig själv. Idag vill jag ha alla hos mig.
16 april, 2012
Saker jag insett eller inte begriper..
HUR i hela friden klarar folks hjärtan av att jobba heltid när man har barn? EN dag har jag nu kommit hem kl 17:30. EN TIMME O 30 MIN innan läggning. Mitt hjärta brister. Aldrig ska pengar få gå före mina barn. Jag klarar det inte. Och jag vill inte klara det heller. Och jag har som kall i livet att bevisa att man inte behöver välja mellan familj och karriär. Man kan kombinera dom båda.och om jag någonsin står i en ekonomisk situation som borde kräva att jag jobbar heltid, så offrar jag något annat materiellt. AMEN!
Det finns människor som har noll social kompetens. EQ heter det va?
Och så finns det dom som säger små saker som lyfter en annans dag. Som läkaren som skrek rätt ut när jag svarade på hans fråga om min ålder. Han gissade på max 23. Minsann. Detta ska jag för alltid minnas.
Vissa saker är på låtsas. Och vissa är på riktigt. Kanske måste jag lära mig att gilla det som är på riktigt lite mer. För min egen skull?
Jag imponeras över min förmåga att dra till mig ljuvliga människor. För minsann- jag har verkligen de allra bästa runt omkring mig. Jag skulle avlida utan sms och obligatoriska telefonsamtal från H & A. Så många dagar som blivit lättare, som avslutats med kramp i magen av skratt och förträffligt sällskap- allt tack vare dessa båda.
Vi ska vara 4-ever,ever,ever,ever,ever!
Gossebarnet sover efter intensiv lek och tvångskel. Tösabiten väntas komma hem efter liten kvällsutflykt med "The Man" ganska snart. Ska pussa och krama henne så mycket så mitt hjärta klarar av tiden utan henne imorgon också.
15 april, 2012
Ibland orkar man liksom bara inte...
Sjuka värld. Sjuka människor. Sjuka jag.
Read More »»
12 april, 2012
Dagens konstaterande...
Mitt yrke kommer göra att jag omges av läkare. Läkare...GRANNA läkare med lite tur. Jag som aldrig blir generad blir då tomato i huvudet om en karl med någon form av "titel" tilltalar mig...
Jag kan inte begripa hur mycket ljuvliga människor det finns och jag kan inte låta bli att fundera på HUR många jag fortfarande inte mött?! Idag hittade jag ännu två superduperrara typer.
Och så konstaterar jag...here we go again...Jag borde känna till den här melodin redan...Men man hoppas alltid refrängen ska bli annorlunda....men icke...
Annars summerar jag den här dagen o minsann- den här dagen blev riktigt riktigt bra!
11 april, 2012
Fast jag fungerar ju...allt som oftast...
Det är inte klokt så mycket galenskaper jag är med om. Och så mycket galenskaper som pågår i min skalle.
Jag har börjat berätta om precis de där sjukaste galenskaperna för min hysteriska kompis A.
Hon skrattar hysteriskt samtidigt som vi på allvar funderar på vad det är som inte står rätt till i mitt hjärnkontor.
Det är så mycket grejer jag håller på med som inte ens går att förklara.
Ibland funderar jag på att videofilma mig själv. Men knappt ens då skulle ni förstå.
Jag har sjuka fobier o rädslor. Jag är nog en av planetens mest uppvevade personer. Nä...jag kan likaväl sluta...för det går inte att återberätta så här.
Fast det är synd...för jag hade velat dela med mig om alla de här galenskaperna. För det är ALLT som inte passar in på en medelmåtts Svensson-typ.
Jag är liksom allt för mycket som man inte SKA vara. Långt ifrån riktigt klar i huvudet om man säger så.
Fast jag fungerar ju...allt som oftast...
O på nåt sätt är det befriande att dela med sig av de där jobbiga, knepiga och helt galna sidorna av sig själv. Om jag genom att dela med mig av mina sämre/svaga sidor kan locka någon annan stackare till skratt så är det ju faktiskt alldeles förträffligt.
10 april, 2012
Jag vet inte vad det är
men just nu är allt för mycket.Eller är det att jag måste varva ner?
För just nu står allt mig upp i halsen.
Jag orkar inte.
Jag vill ha H här nu. EXAKT NU! Annars går det inte. Hon säger bra saker.
Heidi! Kom! FORT!
Frihetskänslan
är en märklig känsla.
EN ovan o faktiskt OBEKVÄM känsla.
För första gången på evigheter har jag inga skolgrejer att pyssla med om kvällarna. Praktiken har dragit igång nu så det är full fokus där. Fria eftermiddagar o kvällar. Det är jättetrevligt...ungefär till 19:00, då barnen somnat.
Då börjar det krypa i kroppen. Jag glor igenom skolsodan för att se så det säkert inte kommit in nåt nytt. Börjar fundera på att rensa garderoben, eller förrådet...eller trädgården.
För ta det piano, nä...det går inte. Trots att det är verkligen det enda min kropp o själv skriker om just nu.
09 april, 2012
Men jag ska bli bättre nu. Mycket bättre.
Hemma alldeles själv. Märkligt. O jag har ingenting att göra. INGENTING.
Eller ja...massa måsten. Men dom struntar jag i. Jag har avverkat tillräckligt med måsten redan så jag förtjänar det här.
Passar på att bara vara. Att stanna upp för första gången på en evighet.
Det är jättefarligt att stanna upp. För då hinner man tänka efter. Och då kommer massa saker ikapp en.
Jag blir liksom fångad av livet på nåt märkligt, stort sätt...
Jag blir salig, lycklig och rädd.
Det är så sjukt mycket som är annorlunda nu än för ett år sen.
Alla nya människor som kommit in i mitt liv. Bara det i sig. Det är galet. Vilka hysteriska typer jag mött. Och alla kloka! Såna behöver jag i mitt liv.
En annan sak med att stanna upp är att mitt samvete hinner ikapp mig. Allt dåligt samvete jag inte hunnit stanna upp o ta tag i kommer som ett ösregn över mig nu.
Men jag ska bli bättre nu. Mycket bättre.Mycket bättre på livet. Ja, allt liksom.
På riktigt.
De 2 saker jag önskar mig allra mest PRECIS NU
är att jag vore född med bättre lokalsinne OCH med lite mindre samvete.
07 april, 2012
Fortfarande favorit
There was a time when my world was filled with darkness, darkness darkness.
Then I stopped dreaming, now i'm supposed to fill it up with something, something, something.
In your eyes I see the eyes of somebody I knew before, long long, long ago.
But I'm still trying to make my mind up, am I free or am I tied up?
I change shapes just to hide in this place, but I'm still, I'm still an animal.
Nobody knows it but me when I slip, yeah I slip, I'm still an animal.
There is a hole and I tried to fill it up with money, money, money.
But it gets bigger to your hopes, it's always running, running, running.
Now i'm pulling your disguise up. Are you free or are you tied up?
I change shapes just to hide in this place, but I'm still, I'm still an animal.
Nobody knows it but me when I slip, yeah I slip, I'm still an animal.
06 april, 2012
När man står bredvid sig själv..
Har du gjort det någon gång? När man nästan lämnar sin egen kropp och iakttar sig själv?
05 april, 2012
Så mycket man bär
inom sig. Som man aldrig säger.
Ibland säger jag saker som jag inte borde säga.
Men nu bär jag saker som jag känner jag borde säga.
Men det är sådana där saker som man inte vet om det är på riktigt eller fantasier.
Jag vet inte.
Jag motar undan det lite till. Då kanske allt sånt försvinner.
Hejdå!
04 april, 2012
Så nära väggen man kan komma
är jag!
Jag är tom, slut, finito o bara heeeeelt färdig.
Jag har haft 110 % motivation och fokus sen augusti på skolan. Men nu har det tagit TVÄRSTOPP!
Tack o lov skrev jag årets sista tenta idag. Så nu har jag bara två uppgifter kvar innan sommarlovet. Men innan dess så är det 7 veckors praktik. Ska bli så otroooooooligt roligt!
När praktiken är slut återstår det en veckas skola kvar följt av 3, tre...alltså T R E MÅÅÅÅÅÅNADERS ledighet. Jag har fått två erbjudande om sommarjobb. Jag hade VERKLIGEN velat vara ute i yrket i sommar, men eftersom båda erbjudandena gällde de veckor som barnen är lediga och ENDAST de veckorna valde jag att tacka nej.
Detta är enda året jag är GARANTERAD att få vara med mina barn och sambo under en hel sammanhängande semester. Visst är det typiskt att båda erbjudandena inföll under just de 4 veckorna andra delen av familjen har semester, men ja...Jag kan inte välja bort familjen. O definitivt inte när jag under ett år gått med konstant dåligt samvete, dygnet runt.
I sommar vill jag bara vara. Göra allt barnen vill. Inte behöva planera.
Ge mig sommar och massa tid med mina ljuvliga små! NU!
03 april, 2012
Tack
mamma för att jag JUST NU får chans att uppleva en stund tystnad.
Tro inget annat än att jag älskar när huset är fullt av barnröster o deras skratt. Dock har de sista två veckorna mest bestått av bråk o sjukdomar. Jag behövde verkligen en stund till att få plugga sammanhängande och bara få vara i tystnad. Redan nu, efter en timme, har lugnet infunnit sig.
Gossebarnet är på dagis men tösen har halsfluss och fick chans att leka hos mormor, till hennes stora lycka.
Jag skumläser om lagar inför morgondagens hemtenta. Lagar liksom...Jag? Jag som inte ens kan göra det dära paragraf-tecknet.
Nä, en kopp kaffe och lite effektivitet.
Allt ordnar sig nog. Till slut.
02 april, 2012
Idag har jag då upplevt de flesta känslor
som får plats i en kropp!
Jag har varit arg som attans! Jag har varit sur och betett mig som en trotsig tonåring...eller fan? Är tonåringar trotsiga? Dom gör väl revolt...Ja, det har jag också gjort idag...
Okej...som ett trotsigt barn.
Jag har blivit tom. Jag förbrukade liksom alla känslor på en gång.
Sen gjorde jag revolten där ja, som en tonåring.
Sen fick jag en psykos kan man säg, när jag pratade med bästa A! Men shit....att jag rett mig i så många år utan henne. EXAKT samma sjuuuka humor!
Sen hamnade jag i nån dvala som följdes av harmoni.
Sen följde en skrattfest.
Följt av melankoli...
Hur är det möjligt liksom????
Jag är en känslomänniska, visst. Men hur orkar jag? Hur får allt plats?
Och på allt det här är jag S L U T KÖ R D!
Jag har ingen fokus på nåt. Ingen motivation...den har liksom tappats nånstans i virrvarret av kaos o stress.
Och när jag är sån här blir bara allt ÄNNU mer komplicerat.
Du ser, jag har en tendens att ställa till det för mig, ännu mer, när jag som minst behöver det.
Fast sen kommer lugnet bara så där, o jag försöker sopa undan...Det brukar ordna sig. Tills nästa känslostorm.
Konstigt....
Mycket mycket konstigt....
01 april, 2012
Det vackraste jag vet
är mina två små varelser. Mina egna. Våra finaste mirakel.
Och det mäktigaste jag upplevt och sannerligen kommer uppleva i hela mitt liv är den gränslösa kärleken till dom båda. Det finns inte måttstockar eller ord till att beskriva kärleken. Och inga gränser för vad jag skulle göra för deras skull.
Otroligt!
De kan göra mig galen, de har redan orsakat gråa hår, de får mig att betvivla mitt förstånd...
men tack ödet eller stjärnorna...eller vem det nu var som gav mig precis, exakt de här två små underbara människorna.
Jag ska vårda dom med mer än mitt eget liv!
TACK!
31 mars, 2012
28 mars, 2012
Vill rymma hemifrån
men tar mitt ansvar som den vuxna människa jag är.
Jag borde vara tacksam för allt jag har; familj, hus o värme, mat på bordet och hälsan framför allt.
Men ändå är det något som fattas mig så otroligt idag.
Men sånt får man ju inte säga 2012.
Så jag vill hellre rymma hemifrån!
24 mars, 2012
Men hjärnan full av virrvarr
Tanke 1:Jag har en liten låtsasvärld.
Den verkar komma o gå. Ibland är den inte alls intressant...men så ibland trillar jag dit igen.
Jag gillar den. Trots att den inte rimmar med verkligheten.
Det är ganska mycket som är annorlunda där bara.
Tanke 2: Ljug inte mer än att du kan hålla reda på dina lögner. Det blir liksom hyfsat pinsamt när de där lögnerna uppdagas...
Tanke 3: Och jag har insett att det är dags för mig att lära mig att varva ner. Jag är just nu världens mest upphypade typ.
Tanke 4:Ja, shit pommes...det är sorgligt när illusionen brister. Men ja...kanske nödvändigt. Jag vet inte.
Tanke 5: Fortfarande helt såld över vilka UNDERBARA människor som fortsätter dyka upp i mitt liv. Vart hittar jag alla liksom???
23 mars, 2012
Det är en härlig
känsla när jag upptäcker att jag omger mig med mer FANTASTISKA människor än märkliga.
Från att, för inte allt för många år sedan, ha tyckt att världen mest bestod av märkliga typer har jag nu vänt. Åt andra hållet.
Och nu har jag mitt lager. Så jag klarar mig.
TACK allra bästa ni!
15 mars, 2012
Hur sorglig är inte den hära då?!
Usch! Kan inte lyssna på låten utan att få lipen i kroppen! Hade lyckats att förtränga den, men hittade den idag igen. Bra där! Så efter nätshopping lite böl då eller???
Bloggen o jag
verkar kila stadigt nu. Och saken är den att jag egentligen inte har tid till att äta, duscha, sova, umgås och DEFINITIVT inte blogga just nu.
Åker till skolan på måndag och har två stora tentor. Borde därmed plugga. Men min hjärna vägrar acceptera det där.
Den vill göra mer spontana saker. Som inte kräver disciplin. Typ kolla smink, parfym o kläder. Eller grunna på vilken färg jag borde köpa på mina andra Converse. Mina röda är liksom nya stora kärleken.
Jag har aldrig nätshoppat så mycket som de sista två veckorna när jag egentligen startat datorn för att plugga. Det är sjuuukt! Så priset av att hitta det man vill bli när man blir stor ska liksom straffa mig med att jag blir shopoholic??? Som jag alltid sagt- det finns ingen rättvisa i världen.
14 mars, 2012
.jpg)
12 mars, 2012
Ett leeende
ger ett leende, ger ett leende, ger ett leende...
Goda gärningar ger mera goda gärningar!
