Sätta gränser...? Vad sa du nu igen???

Katterna slåss på altanen i brist på annan sysselsättning.
"The Man" är och spelar poker. Hoppas han vinner storkovan och köper presenter till mig i morgon. Drömma går ju. :)

"Lillfröken" somnade efter endast en timmas nattning. Jihooo...?
Vi är slut på ideér här hemma. Gällande lämpliga somna-utan-gråt-metoder.
Och jag har läst...och läst och läst...
Ha ditt barn i en lugn tyst miljö halvtimmen innan barnet ska sova.
"Lillfröken" är barnet som absolut måste RUSA tills hon slocknar. Varva ner innan läggdags? Not my baby.
Läs bok tillsammans med ditt barn.
Okej...räknas det som läsa även om hon äter upp sidorna?
Lägg ditt barn i sin säng, håll en hand över ryggen så att barnet känner att du är där.
Öh...Okej...hon vägrar ligga eller ens sitta. Är det okej om hon står och jag håller en hand vilande på hennes panna???
En del barn behöver ett gosedjur eller en snuttefilt.
Min tös vill bara pussa nallen och emellanåt dra av öronen. Snutten används endast vid "tittut-lekar".

Och sen alla de där "men det är ju bara att..."-råden man får...
Men det är ju bara att lägga in henne med sin vällingflaska i hennes säng.
Nope. Hon vägrar äta vällingen i sin spjälsäng.
Men det är ju bara att låta henne skrika. Hon slutar snabbt.
Never. Dels är jag helt emot att barn ska gråta sig till sömns, ensamma i ett rum, och för den delen..."Lillfröken" skulle inte sluta gråta. Om vi ens försökte.
Men det är ju bara att sätta hårt mot hårt. Att stå på sig. Att visa vem som bestämmer.
Okej...Jag erkänner. Här hemma hos oss är det "Lillfröken" som bestämmer. :)

Sen finns det ju de här också...
"Låt henne trilla. Hon lär sig till nästa gång".
Vad är poängen med att hon ska trilla och bli ledsen?
Är det inte bättre att jag är där då, i alla fall intill och kan stötta eller i allafall vaka, i alla fall med ett öga då?

Och så den värsta av dom alla....
"Skrik rensar lungorna..."
ÖH? Vilken planet kommer du ifrån???

Jag är otroligt svag för "Lillfröken". Ja, vilken mor är inte det för sina barn förstås...
Men jag är det på ett sätt som gör att jag inte kan sätta gränser. Hon får nästan alltid precis som hon vill.
Hemtelefonen får hon tugga på när hon är med mig. Men inte när hon är med sin pappa. Fjärrkontrollerna...samma visa.
En suck av besvikelse, smärta eller frustration och jag är där direkt. Vid hennes sida.

Jag har verkligen fått påtryckningar från flera olika håll gällande det här.
Att vi låter henne "styra", att jag speciellt är för svag för hennes vilja och borde stå på mig...
Men om det ändå känns bäst så här för mig...just nu.

( Okej...påminn mig INTE om detta blogginlägg när hon är 15 och ni ser oss på stan när hon skriker rätt ut för att hon inte får den supercoola höstjackan för 2500 kr...samt stövlarna för 1200 som ALLA hennes tjejkompisar har )

"Biborka" sa en sak som jag funderat på...
Kanske är det för att vi fick vänta på henne så otroligt länge.
Kan det vara därför jag har så svårt för att se en glimt av besvikelse i hennes ögon?
Jag vet inte...