Shit...då brister det.

Inte kunde jag gå och lägga mig själv i går...Satt uppe och väntade till " The Man" kom hem.
Jag är, som sagt, förbaskat mörkrädd och tyckte att jag skymtade något/någon var jag än kollade. Just då, när jag är som räddast är det svårt att inse att det bara är fantasin som spelar mig ett spratt.
"The Man" var hemma strax innan 01 och då hann min trötthet försvinna.
Kollade på någon supergammal film...
Hann se 5 min innan jag grät och fick byta kanal.
Handlade om ett par som förlorade sin dotter.

Om jag tycker något är otäckt, för romantiskt, för sorgligt tänker jag alltid " Men det är bara på film" och hjälper inte det direkt brukar jag försöka visualisera inspelningarna. Om hur de spelade in just den scenen. Som om jag varit där och sett hur de kämpat för att skapa just den där scenen, som bara är på låtsas.
Men när det kommer till familjer...barn eller en förälder som dör...Shit...Då brister det.

Det var en sak jag aldrig kunde begripa mig på innan jag själv fick barn...
Uttrycket " Jag skulle offra en arm för mitt barn. Till och med mitt liv".
Det uttrycket kändes bara för stort för att greppa...
Men efter att jag blev mamma till underbaraste "Lillfröken", då blev just det
uttrycket  en av mina livs sanningar.
Man kan inte förklara det för någon som själv inte har barn,
Det är så stort och så laddat med kärlek så det går inte att sätta ord på det.

Det samma gäller ögonblicket när man första gången får se sitt barn.
Det tyckte jag lät hur coolt som helst...
Coolt?! Det var det mest fantastiska och mest känsloladdade ögonblicket i hela mitt liv.
Där och då så försvann allt annat i mitt liv och jag insöp varje millisekund och såg till att just de ögonblicken etsade sig fast, för att aldrig mer försvinna.