Solsting

ja, nästan i alla fall...
Vågade mig ut i den alldeles för tajta bikinin. Ja, modig är jag som trotsar varenda granne som självklart skulle klippa sina förbaskade gräsmattor när jag försöker få lite solbränna...
Mamma har precis varit här ett par timmar. Turades om att "rasta" "Lillfröken" ute i trädgården. Kan jag någonsin varit så alert och pigg som henne???

Genomsvett, med alldels för lite smink, alldeles för platt, missklippt frisyr och för stora kläder blir jag tvungen att försöka plocka fram mitt bästa jag när en av grannarna kom bort och småpratade.
Jag obekväm som få tvingar mig att försöka visa mig vara den där husliga grannen ( med en helt upp-och-ner-vänd trädgård och två söndervissnade blommor ), perfekta mamman ( ja, där lyckades jag nog i alla fall, just då) , omtänksamma sambon ( ja...vart fasen var "The Man" när grannen kom bort) och förstås idealdottern ( eftersom mamma stod precis intill ) ( vet inte om jag lyckades precis).

Jag blir alltid så tafatt när jag hamnar bland nya människor.
Vad pratar man om? När ska man skratta? När ska man INTE skratta? När ska man lägga huvudet på sne?
Och varje gång, efter ett första möte med en ny person blir jag sååå irriterad på mig själv.
Varför pratade jag inte mer? Men deeeeet kunde jag ju ha pratat om...Varför frågade jag inte om det där? Jag skulle ha lett mer...

Antar att det blir en ond cirkel. Att dom där knepiga tankarna där jag totalsågar mig själv efter ett nytt möte gör att jag är på min vakt vid nästa möte med en ny människa.

Jag måste bli lite tuffare. Modigare.

Däremot finns det personer som säger precis det där jag behöver höra...
"Det känns verkligen som jag känt dig i hela livet. " "Du är så lätt att prata med."

Och det efter bara ett par träffar. Behöver ha fler sådana människor omkring mig.