Jag vill hjälpa henne att känna sig trygg

Min torsdag innehöll inte bloggskrivande alls! Hade kanske inte urmycket att skriva om, men jag fick verkligen tänka sunt och realistiskt när jag gick och la mig och med PANIK insåg att jag alldeles missat att blogga på EN HEL DAG!

Vet knappt vart gårdagen tog vägen?
Åkte i alla fall till käraste "Gladys" för 2 timmars prat om allt och inget vid 17.
Det är så skönt med henne. Vår vänskap är lika kravlös som min och min systers tillexempel. Man hör av sig när man kan. Man behöver inte ha dåligt samvete eller planera och spika in massa träffar.
Vi vet var vi har varandra och även om det skulle gå månader emellan att vi träffas så när vi väl ses, är det som om vi aldrig varit ifrån varandra. :)
Samtidigt vet jag att om jag skulle behöva råd eller tröst eller bara en vän akut, dag som natt, då finns hon där. Garanterat.

En kopp kaffe och en soffa och vi kan prata bort timmar. Jag hade behövt fler "Gladys"vänner.

Resterande av kvällen spenderades med "Lillfröken" som ville sova, sen inte sova, sen kela, sen sova, sen inte sova, sen hämta nalle, sen sova, sen inte sova och sen somnade mellan mamma och pappa i stora sängen.

Annars vill hon fortfarande sova i sin egen säng ( i går var första gången på evigheter som vi fick natta henne inne hos oss) , men vill inte att mamma går ut från rummet förrän hon somnat. Och jag stannar intill henne troget.
Dilemmat är att pappa inte duger till nattningen. Bara mamma. Alltid mamma.

"Lillfröken" har aldrig, och ska aldrig behöva gråta sig till sömns om jag får bestämma.
Varje kväll provar vi om pappa/ "The Man"  får gå in och natta, skakar hon på huvudet så följer jag med istället.
Hon pekar på sidan av spjälsängen, på golvet får jag ligga och hålla henne i handen medan hon äter sin välling.
Jag går inte ut utan att hon har somnat.
Jag frågar ibland " Får mamma gå ut till köket?" eller"Får mamma gå ut till pappa" till exempel.
Skakar hon på huvudet, då stannar jag kvar hos henne. Jag tror faktiskt, att en dag, när hon känner sig trygg nog, så kommer hon att nicka och hon kan somna utan mig intill.
Jag V Ä G R A R tvinga fram det. TOTALVÄGRAR.
Visst, i bland tar det lååååånga stunder innan hon ens överväger att blunda, men jag sitter där vid hennes sida.
Börjar hon gråta, då tar jag upp henne och vi kelar en sund i soffan eller leker innan vi provar igen.

Gör jag fel?

Jag lägger mina egna behov och mina måsten åt sidan för att försöka visa mitt barn att jag finns där.
Jag vill hjälpa henne att känna sig trygg.

Innebär detta att jag intalar henne att jag ALLTID finns där. Nej.
Jag har nu fått bevis på just det.
Det funkar nämligen utmärkt att gå till jobbet, att vinka hejdå, att hon går till pappa även om jag är hemma osv. Men om hon vill ha mig på kvällen, innan hon ska sova? Då får hon det.

Såg en ganska ironisk grej som jag reagerade på.
Hur kan berömma sitt lilla barn för att vara duktig på att somna i sin egna säng när man använt sig av metoden: "Lägga in och låta gråta sig till sömns. Lite gråt mår inte barn dåligt av."
Beröm inte barnet för ett korkat beslut som du som förälder tagit.
Vad har barnet för alternativ?
Dom har insett att mamma eller pappa inte vill lägga tid på att natta och de måste utstå ensamheten och otryggheten, därmed gråter de sig till sömns.
Det handlar alltså inte om att barnet är duktigt utan enbart på föräldrarnas beslut.
Förstår inte det där resonnemanget?

Ja, egentid, visst! Alla föräldrar behöver det. Stor eloge till föräldrar och ÄNNU MER flerbarnsföräldrar som hittar orken och energin för sig själva eller för parförhållandet, för jag kan ibland känna att jag bara vill lägga mig ner och sova och strunta i resten och då har vi ännu endast ett barn.
 Men eftersom jag valde att skaffa barn, måste mitt barn vara prio ett!
Resten får anpassa sig. Visst det är svårt och det är ett himla pusslande.

Märkligare är det inte.

 P.S: Ingen behöver ta åt sig personligen av mina åsikter om nattningsrutiner. Däremot hoppas jag att personer som låter barn somna själva trots gråt inte passar på att framhäva sina egna beslut genom att påstå att barnet är duktigt. Jag står fast vid att ett barn som gråter sig till sömns, vad är det duktiga i det ??? Jag känner enbart medlidande och en önskan om att få trösta dom barnen. D.S