No more motgångar

När ska jag vänja mig vid att jag är vuxen? Och när ska jag lära mig acceptera det???
I dag kan jag inte begripa hur jag kunde klaga så när jag bodde hemma. Allt serverat. Och gud nåde världen om man blev ombedd att tömma diskmaskin eller gå ut med soporna.
och rummet...Städa? Är du galen?
Jag körde stenhårt med att jag var konstnär och älskade mitt kaos på rummet. Varför hade mamma så svårt att begripa sig på det?

Om det var något som skulle fixas, ja då fixade mamma det. Samtal som skulle ringas-mamma ringde.
Grejer som skulle planeras-mamma. Saker som man letade efter, vem hittade alltid det, jo mamma.
Alltid mamma.

Det jag tycker är knepigast med att vara vuxen, det är nog ändå det jag klagade på mest som yngre.
Ironiskt va.
Jag ville bara få bestämma själv. Fatta alla beslut själv.
Men nu, som så kallad "vuxen" är det beslutsfattningen jag avskyr!

Just det där...vad är det bästa beslutet eller valet?
Jag har ingen aning.

Och bara därför, för att jag tycker val och beslut är så knepiga, så överöses jag av dom förstås.

Som nu...ännu ett beslut att fatta.
Hoho LIVET?! Jag vill faktiskt bara att allt ska flyta på. No more motgångar.