VÅGA VÅGA

Det är mitt nya mantra.
Jag är så trött på att vara försiktigt och rädd. Rädd för att inte vara perfekt och fröken duktig. Visst måste man få lov att vara en medelmåtta på vissa saker? Det är ju också en styrka. Visst?
Funderar på en grej som jag håller för mig själv tills jag bestämt mig.
Jag vill fatta det beslutet helt grundade på mina egna åsikter. Vad JAG tror är bäst.
Om JAG tror att det är något för mig och jag något för "det".
Mitt dilemma är just det där...Att jag måste våga just våga.
Mitt enda hinder är jag själv. Min knepiga egenskap som säger att jag måste vara så otroligt duktig hela tiden. Och mitt kontrollbehov.
Min förhoppning är att de där egenskaperna, som är mitt hinder för att våga,
är egenskaper som faktikst går att tona ner. Som kanske rent av går att finputsa och göra till något bra?
Kanske?
Enda sättet att få veta är att utmana mig själv.
Och det är PRECIS det hela min kropp och själ ber om; att få utmanas av inte bara mig själv utan även av andra!
Ju mer jag funderar desto mer känns det som att detta är något för mig.
Att jag har hjärtat på rätt ställe och en bunt med kanonegenskaper.

Men som sagt, jag måste våga bara!