Om man inte varit med om det själv så låter det nog som hokuspokus

Märkliga tankar bara slår mig så där...Jag är van.
Jag har för länge sedan accepterat att det är sådan jag är. Och jag har lärt mig tycka om mig själv även om jag inte alltid gillar mina stora funderingar. Å andra sidan, det är precis dom där stora funderingarna som gör att jag ser mig som annorlunda. Och som sagt, annorlunda är ett vackert ord. Och därmed en vacker egenskap.

Det är bara så konstigt...Jag kan vara inne i ett samtal om vad som helst, eller sitta och titta på tv, eller vara sysselsatt med något och så vips drabbas jag av en konstig känla i kroppen.
Närmast passande beskrivning är nog vemod.
Det bara dyker upp så där. Jag märker att hela jag förändras på blott en sekund.
Numer har jag lärt mig att stanna upp, backa tankarna och försöka fånga upp vad det var jag hörde, såg eller tänkte som gav mig den där märkliga känslan.
Om man inte varit med om det själv så låter det nog som hokuspokus.
Har frågat "The Man" flera gånger: Kan inte du bara så där helt plötligt bli så där konstig, orolig, ledsen eller fundersam utan att veta varför?"
"Nej...det tror jag inte".
Hepp.

Jag har insett för många år sedan att jag är en känslomänniska. Förr var det otroligt jobbigt för en tanke förvandlades på 10 sekunder till 1000 tankar om livet i stort och så redde jag inte ut det...

Men nu har jag accepterat det, lärt mig styra det och jag skulle ändå för allt i världen aldrig byta.

Som någon klok en gång skrev: Jag är bäst när jag är mig själv!