Shit, det var väl ingen som såg mig?

Ni vet i bland kan man bara stanna upp så där: Shit, det var väl ingen som såg mig?
Så har hela min kväll varit.
"Lillfröken" och "The Man" flydde fältet, med viss påbackning från min sida, när jag sa att jag skulle städa.
Drog i gång musik på full speta och sjöng mig heees. Och det är inte alls omöjligt att jag gav mig på ett elelr annat danssteg.
Men som jag nämnt förr...är ju min stora skräck att sjunga bland folk.
Stannade upp tvärt emellanåt och kikade på så väl hemtelefon och mobil för att försäkra mig om att jag inte råkat ringa upp eller kanske svara på ett telefonsamtal av misstag.
Sprang mellan tvrum och kök med leksaker och kom på mig själv med att jag städade i takt med musiken och DESSUTOM kanade på fötterna mellan kök och tvrum tack vare mina superhala raggsockar som åkte fram så fort första höstkänslan kom.

Dom där paranoia-tankarna har jag fått från alltför mycket umgänge med min syster när vi var små.
Det var ofta vi stod och dansade eller tramsade och skrämde upp varandra med :
"Asså täääänk om x (namnet på killen man var kär i) skulle se dig nu!" " Asså guuuu...ja skulle dööö asså!"
Okej...jag visste väl egentligen att oddsen att en videokamera skulle vara riggad hemma på mitt rum av någon kille, var obefintliga, men ändå fanns skräcken där.
Det där förföljer mig alltså i vuxen ålder.