I bland tror jag ödet driver med mig...

Jag är en känslomänniska. Det konstaterade jag för länge länge sen. Säkert redan innan tonåren.
Saker får inte bli för komplicerade för då tänker jag. Saker får inte verka konstiga, för då tänker jag. Saker får inte krångla, för då tänker jag. Saker får inte stressa eller pressa mig, för då tänker jag. Minst lilla motgång...och jag tänker.
Och när jag tänker...så kör det i hop sig. Ordentligt.
Mitt liv borde, för att jag skulle vara harmonisk, bara flyta på. Fast liv som bara flyter på, anser jag i verkligheten vara tråkiga...

Mitt liv har verkligen varit en berg-och-dal-bana...Jisses...jag har historier för en hel serie med böcker...
Och ja, ja har tyckt mitt liv varit orättvist mot mig...Trots att jag har det väldigt bra. Jag borde inte klaga. Det finns personer som har det värre.
I bland tror jag att ödet driver med mig. För vad är det annars för mening med det här?

I bland önskar jag att mina tankar gick att plocka bort...
Då skulle jag vara lite mer som alla andra.
Och mitt liv skulle bara flyta på.